Till ett styvbarn

Nu äntligen ska jag få klä mina tankar i ord. Det är till dig jag vänder mig, min dotter (son). Ja, för du är mitt barn, även om det inte är mig du kallar “mamma” (“pappa”). Vi har känt varandra i många år, ända sedan din far (mor) och jag träffades och bestämde oss för att leva tillsammans. Alla de åren har jag burit på de här orden och aldrig hittat det rätta tillfället att släppa ut dem i luften mellan oss.